Kanoternas klassificering.

Då jag anser att varje kanot som bygges bör gå in i den klass till vilken den är ritad lämnar jag här uppgift å den klassindelning som f. n. användes inom Sverige.

SVENSKA KANOTFÖRBUNDETS KLASSINDELNING:

Klass I Paddeltävlingskanoter: största bredd 0,65 m.
Klass II Segelbara paddelkanoter: största längd 5,20 m., största bredd 0,80 m., bidevindssegelyta högst 6,5 m2.
Klass III A Segelkanoter: största längd 5._0 m., största bredd 0,95 m., bidevindssegelyta hÖgst 8 m2.
Klass III B Segelkanoter: största längd 5,20 m., största bredd 1,10 m., bidevindsegelyta högst 10 m2. Kappseglingskanoter: samma maximimått å skrovet som i klass III B, bidevindsegelyta högst 12 m2.
Klass 4 Kappseglingskanoter: samma maximimått å skrovet som i klass III B, bidevindsegelyta högst 12 m2, Till denna klass hänföres även: kanoter riggade med fock och storsegel; kanoter försedda med fritt glidsäte eller yttre barlast eller med centerbord av mer än 7 mm. tjocklek.

Kölskoningens genomskärningsyta får ej på något ställe överstiga en kvadratcentimeter för att räknas som kölskoning. Överskrides detta mått, betraktas kölskoningen som yttre barlast.

Angående kanoternas mätning, så mätes längden mellan stävarnas yttersta punkter, med stävskenor, men ej roderbeslagen medräknade. Bredden mätes å kanotens bredaste ställe, varvid relingslisten ej medräknas, såvida den ej ät tjockare än 4 cm., i vilket fall bredden mätes utanpå densamma. Seglen mätas underslagna till sina rundhult och jämt utsträckta. Summan av bidevindsegelytan angives i kvadratmeter med två decimaler, den sista utjämnad till O eller 5.

En Ote-kanot.

Paddling.

Det är verkligen förvånansvärt, att paddlingen är så litet spridd och omtyckt, och det är även svårt att fatta varför så är förhållandet. Men skälen äro säkert fler; dels obekantskap med paddlingens behag och dels; där så icke är förhållandet, den så svårt härjande "latmasken", vilken under paddlingen känner sig hårt ansatt, då den däremot under segling i de större kanoterna, kan få frodas och utveckla sig i lugn och ro. Det är ett beklagligt faktum alt så är förhållandet då den härliga paddlingen har så stor tjusning och så många företräden framför seglingen. Vem som helst, som har litet aning om fart, kan säkert göra sig en föreställning om nöjet över att med en lätt paddelkanot, utan nämnbar ansträngning, skjuta en timfart på 7 a 8 km., fullt oberoende av vinden. Att man kan hålla denna fart även på längre sträckor, 6 a 7 mil, skulle jag kunna bevisa med siffror ur min "loggbok" men jag nöjer mig med att endast påpeka förhållandet. Det är dock självklart att man bör vara väl "tränad" för att företaga så långa paddlingar som sistnämnda samt att raster hållas så att man inte redan från början tar ut för mycket av krafterna. . Har man då en något större paddelkanot, i vilken man kan medföra nödig långfärdspackning, men då kanske med en fart på 6-7 km., är det ändå tydligt vilka oerhörda sträckor man kan genomfara med sin kanot. Långfärden Stockholm- Göteborg i paddelkanot torde endast bevisa mitt påstående. Vårt land är ju så märkvärdigt rikt på vackra vattendrag att ett flitigare begagnande av de "inre farlederna", verkligen är att rekommendera. Om man därjämte tager kostnadsfrågan i betraktande, så ställer sig paddelkanoten ojämförligt billig mot segelkanoten att den även därför borde få flitigare användning och byggnadssättet, ribbor och duk, är så enkelt att vem som helst kan bygga sig sin egen kanot, vilket är en stor fördel, för att inte tala om nöjet att hava varit "byggmästare" till sitt flytetyg. Ja allt talar kraftigt för paddlingen varför jag först beskriver

Från paddelfärden Stockholm-Göteborg 1914.

Hur man bygger en paddelkanot.

Det första man då har att göra är att köpa sig den ritning man önskar och i de flesta fall äro dessa så fullständiga samt billiga att det är absolut förkastligt att experimentera med en egen ritning, uppgjord utan praktiska erfarenheter. Då vi således köpt ritningen, är det först spant och stävar, som skola tillverkas. Själv brukar jag alltid bygga mina paddelkanoter på endast sågade spant, ty på det sättet erhåller man ett skrov som blir mest överensstämmande med ritningen, vilket sällan är fallet då man bygger på mallar och sedan basar in spanien. På mina ritningar finnes därför anteckningar om tjockleken på det trä som skall användas till spant. Bästa sättet alt få två exakt lika spanthalvor är att upprita spanten direkt från blåkopian genom alt lägga ett kalkerpapper mellan densamma och askbrädan ur vilken spanten skola sågas. Är denna då något mer än dubbelt så tjock som spanten skola bliva, så erhålles två absolut lika bitar sedan spanten först utsågats och sedan kluvits. Detta förfarande har

Från paddelfärden Stockholm-Göteborg 1914.

dock en nackdel, och den är att en bandsåg är nödvändig för utsågningen. Har man inte själv tillgång till en sådan såg, så lönar det sig dock alt låta såga ut spanten emedan de kunna sågas nästan exakt med en bandsåg, varför endast en obetydlig efterputsning är nödvändig. Sedan spanten och däcksbalkarna således äro utsågade, hopfästas själva spanten med en ribbit av ask vid kölen, vilken nitas med 1" dragen kopparspik och brickor, eller skruvas fast med 4 skruvar. Däcksbalkarna fästas till spanten med en nit eller skruv i varje ända. Däcksbalkarna göras hela även där sittrummet blir, vilket är lättare. Om sågningen och hopsättningen gjorts noggrant behöva spanten endast avputsas med ett sandpapper, i annat fall få de justeras med en fil så att de bliva fullt överensstämmande med ritningen. Märken utsättas vid vattenlinjen å spanten samt vid mittlinjen å däcksbalkarna varefter de erhålla en strykning med rå linolja.
Medan spanten ligga och draga i sig oljan ett par dagar, göras ribborna och kölen i ordning. Om det är behövligt, putshyvlas ribbornas flatsida, som kommer inåt kanoten och de kanter som komma inåt avfasas; däremot skola de kanter som komma utåt duken vara skarpa med undantag av relingsribbans övre ytterkant. Härefter oljas med rå linolja en gång. Sedan göras stävarna färdiga. Dessa avsneddas efter de märken, som finnes på stävdetaljen, varefter även de erhålla en strykning med olja. Efter ett par dagar erhålla spant, köl och ribbor en strykning med någon god båtfernissa, och om man vill hava kanoten riktigt fin så fernissas de ännu en gång sedan den första strykningen torkat ordentligt. Naturligtvis fernissas endast på de tre sidor, som komma inåt kanoten. Under tiden medan fernisningen torkar, göres bädden i ordning. Denna består av 2 st. reglar eller plankor t. ex. 2" x 5", vilka skola hava en längd lika med kanoten, minus ytterstävarnas bredd samt läggas på högkant c:a 15 cm isär, varefter de hopspikas med en brädbit i vardera ändan. Bädden upplägges vågrätt på ett par bockar eller lådor samt fästes, med några spikar stadigt till underlaget. Märken uppritas nu på bädden vid varje spantplats samt dragas med en vinkellinjal, vinkelrätt mot bädden, dock är att märka att första och sista spanten komma på sina rätta platser, spantavståndet minus respektive ytterstävs bredd. Härefter uppsättes läkt (1" x 1"), c:a 50 cm. långa, lodrätt, vid varje märke, för spantens fästande vid bädden (Se bilden). så att det bredaste spantet kommer mitt över sitt märke, alla spant mot fören, framom sina respektive märken och alla spant mot aktern, akter om sina märken. Ett snöre spännes i mitten av bädden till hjälp vid uppsättningen av spanten och en ribba fästes med ett par trådspik vid vattenlinjen tvärs över varje spant, varefter spantens uppfästande vid stöttorna börjar. Man sätter då upp

Paddelkanot på bädd.

det spant, som är högst* över vattenlinjen. Spanten fastklämmas med ett par tvingar, så att vattenlinjen kommer vågrätt och så att en linje tänkt genom mittmärket vid kölen och mittmärket på däcksbalken träffar snöret, varefter spantet fastspikas vid stöttorna med 4 stycken trådspikar. Genom asken får man borra ett litet hål, annars spricker den. Sedan uppsättes ett spant åt vardera ändan. Då hava vi vattnets plan bestämt och det är endast att passa in de övriga spanten med tillhjälp av ribborna vid vattenlinjen samt mittlinjerna. Sedan alla spant äro uppsatta, inpassas kölen och urtagningarnas botten avsveddas så att kölen ligger an över hela spantets tjocklek varefter den fastskruvas. Kölen skall behålla sin bredd även vid stävarna ty sedan ribborna fastskruvats fyller dessa ut så att stäven blir lika bred som kölen. Stävarna inpassas på sina platser och fastskruvas vid kölen samt fästas stadigt vid bädden. Alla spant avsneddas nu, så att ribborna komma att ligga an över hela spanttjockleken. Av dessa fästes relingsribban först. Å de flesta konstruktioner skall denna skjuta över spantändan lika mycket som däcksribbornas tjocklek och är därvid en liten mall, enligt vidstående skiss, till stor nytta och denna hopspikas av 2 st. ribbitar. Relingsribban fästes bäst med 2 st. skruvar i varje spant. All skruv för ribbornas fästande är i de flesta fall 3/4" N:o 6.

Sedan relingsribban fastskruvats, uppmätes avståndet från densamma till kölen, detta mått minskas med summan av bredden å det antal ribbor som skall vara på varje sida och detta tal divideras med det antal mellanrum som blir mellan ribborna, så erhålles det mått som skall vara mellan dessa. Dessa uppmätningar behöva endast göras och utsättas på vartannat spant och därefter är det endast att fästa ribborna på sina platser med en skruv vid varje spant samt vid stävarna. På de flesta tävlingskanoterna är akterskeppet så platt att de två ribborna närmast kölen, få akterover spetsas ut på bredden och fastskruvas i kölen då det är omöjligt att vrida dem i så gott som rät vinkel på så kort distans som c:a 30 cm.. Ett bra hjälpverktyg, då man skall vrida ribbor, är två stycken c:a 30 cm. långa ribbitar som hopnitats med en liten ribbit på ett par centimeter i ena ändan. Denna "tång" sättes om den ribba som skall "ridas varefter det går lätt att vrida ribban t. o m. i 45°. Akta dock så att inte ribban springer av. Sedan alla ribbor äro fastskruvade, iplockas fyllnadsbitar mellan dessa vid stävarna så att en hel och jämn kant erhålles att spänna duken över, sedan det hela avputsats till lagom tjocklek för ytterstäven. För- och akterskeppen putshyvlas något så att inte allt för skarpa kanter komma att synas genom duken. Kanoten borttages nu från bädden och däcksinredningen börjar. Sidodäcken göras i de flesta fall av 1/2" trä i form efter ritningen. Då jag brukar göra i ordning däcksinredningen så skruvar jag först fastmittribban, sedan sidodäcken och sist de båda övriga ribborna. Ribbitar fastskruvas under sidodäcken mellan däcksbalkarna runt sittrummet och i form med detta för att få bättre fäste för sargens skruvar. Sidodäcken avputsas på ytterkanterna samt för- och akteröver så att inga fula kanter komma att synas genom duken. (Se bilden över skärningen genom sargen.) Erfarenheten visar att denna putsning i 'de flesta fall göres för dåligt. Sidodäcken erhålla en strykning med linolja och kanoten är färdig för dukspänning. Detta arbete utföres, under sommaren i solen samt under vintern i ett varmt och torrt rum. Duken måste vara absolut lufttorr och är det därför bäst att stryka den med ett varmt strykjärn före sträckningen. Ju torrare duken är, desto bättre är det. För att få den riktigt smidig är det bäst,att "krympa" den, genom att blöta duken och sedan låta den torka, detta är dock inte nödvändigt, men bra.

Till tävlingskanoter användes s. k. mangelduk men till de större paddelkanoterna, såsom "Forsa", tages något tjockare duk. Bäst är att få duk som går runt kanoten från reling till reling. Duken fästes då i ena stäven och sträckes därefter längs kanoten så mycket som möjligt samt fästes med några nubb. För att inte få kanoten skev är det sedan bäst att sträcka duken uppåt båda sidorna så samtidigt som möjligt. Härvid har man en bred platt-tång till hjälp samt bänder med denna över relingsribban. Duken spikas dock på dennas yttersida (icke på överkanten) med 3/8" kopparnubb, c:a 1/2 cm. från övre kanten. Vid sträckningen av duken börjar man på mitten och går åt vardera ändan och ser man noga till att inga veck eller rynkor bildas. Vid stävarna uppskäres duken så lite som möjligt, för täthetens skull. Nubben sättes med 1 á 1 1/2 cm. mellanrum, i stävarna tätare. Sedan duken sträckts färdig, bortskäres all överflödig duk, varefter däcksduken sträckes. Denna, som mycket väl kan tagas av domestik, sträckes först på längden och sedan tvärs över. Vid sträckningen på bredden är det bäst att spika fast duken längs ena relingen med iakttagande av samma försiktighetsmått som är sagt om bottenduken. Sedan sträckes duken så mycket som möjligt över åt andra sidan och sättes nubben c:a 1 cm. från relingens kant. Härefter fastspikas duken runt sittrummet på övre sidan av sidodäcket, varefter duken oljas med kokt linolja, något tillsatt med xerotin för att oljan skall torka fortare. Vid oljningen får oljan inte flöda över duken, ty då torkar den mycket långsamt, utan skall den strykas ut ordentligt. Sedan oljan torkat väl, ju längre desto bättre, målas kanoten i önskad färgton. Färgen ingnides därvid i alla porer på duken annars blir den inte tät. Måla alltid tunnt med tjock färg. Färgen är mycket lätt att röra i ordning själv av kokt linolja, färgstoft och litet xerotin för torkningen. Rör färgen väl. Sedan första målningen torkat, fastskruvas ytterstävarna samt ytterkölen,* med tjock färg emellan. Ytterstävarna avputsas i "tur" med kanotens form vilket lätt kan kontrolleras genom att lägga en ribba mot kanoten, ut över stäven. Vill man hava övergången mellan kanoten och ytterstävarna riktigt fin, så spacklar man. Sittrumssargen samt eventuella lucksarger insättas. Är "sargen" rund i akterkanten är det bäst att göra en mall efter sittrummet att basa sargbrädan över. Mallen göres av några 1" utskottsbräder med hål eller andra platser att sätta tvingarna i vid basningen. Bäst göres sargen av 4 á 5 mm. ek eller mahogny men träet får inte vara ångtorkat ty då är det nästan omöjligt att basa, ar det däremot rått så är basningen lätt gjord. Basningen tillgår så att man målar med rå linolja på det stället som skall basas. Sedan värmes med en s. k. blåslampa till oljan börjar att koka på träet, vilket hela tiden måste vara väl insmort med olja. Under ständig påvärmning med blåslampan böjes brädan försiktigt intill mallen, där den fastsättes med ett par tvingar. Man får naturligtvis taga en hörna i taget annars får man inte tillräckligt varmt, akta dock så att inte träet brännes av blåslampan. Sedan sargen suttit någon timme på mallen så att den kallnat, kan den tagas loss och inpassas på sin plats. Därvid tillses att duken vikes uppåt runt sargen. En smäcker träkloss inpassas i vinkeln föröver och en smäcker list 5 á 6 mm. i fyrkant fastskruvas runt sittrummet vid däcket varefter den uppstickande dukkanten bortskäres. En list 4 á 5 x 8 mm. fastskruvas runt sargens överkant varefter sargen avputsas noga med sandpapper. Ungefär 6 mm. nedanför översta listen fastskruvas ännu en list lika grov som denna men skall denna list endast gå från sittrummets spets till rundningens början akteröver. Dessa lister erhållas enklast genom att hava sargbrädan så bred att de kunna frånskäras sedan denna basats. Sargen färdigputsas nu med fint sandpapper, varefter den oljas med rå linolja. Sedan oljan sugits in, fernissas sargen minst två gånger. Kanoten målas färdig, dock så att den erhåller sammanlagt minst tre färgstrykningar. Härefter fastskruvas relingslisterna c:a 8 mm. från relingsribbans överkant. Relingslisterna, som äro c:a 6 á 8 x 12 mm., skola vara oljade en gång och fernissade minst två gånger. Trallribborna av ek eller mahogny, endast oljade, fastskruvas med c:a 3 mm. mellanrum och till en bredd av c:a 35 cm., varefter själva kanoten är färdig. , Ett kapell av segelduk göres till sittrummet och likas med l/4" lik. Det fastsättes så att liket ligger mellan de båda listerna sargens överkant och sträckes akteröver. Är aktern uppsvängd, göres en liten plåtfena av 1/2 mm. fosforbronsplåt som fastskruvas i aktern. Så ha vi paddeln och denna göres bäst efter Revisor C. N. Hanners ritning. vilken kan fås hos "Svenska Kanotförbundet" Vanadisvägen 29,2 tr. Stockholm Va. till det låga priset av 1: - kr. och som denna ritning åtföljes aven i minsta detalj komplett beskrivning över arbetets gång så ingår jag inte på detsamma här. Den som dock inte anser sig hava råd eller lust att göra en fin paddel, kan göra en fullt duglig paddel till billigt pris. Skaftet göres av en kvistfri granrundhult 35 mm. tjock, ju lättare träet är desto bättre. Bladen göras av W' tjockt trä 20 cm. breda, icke runda som en brödspade. Kanterna avtunnas något för att inte plaska vid paddlingen. Observera noga att bladet skall luta bakåt annars skevar paddeln i vattnet. Bladen nitas fast vid skaftet samt skos i ytterkanterna med tunn messingsplåt varefter den oljas och fernissas. Allting är således klart för sjösättning. Är man inte van vid kanoter så är det bäst att embarkera från en låg klappbrygga eller en ponton. Medan man med den ena handen håller kanoten i sittrummets förkant sättes det yttre benet mitt i kanoten ganska långt fram i sittrummet. Med den andra handen stöder man sig, noga aktgivande på att man inte skjuter ut kanoten från bryggan och det andra benet flyttas in över kanotens sittrum samt skjutes framåt medan man sätter sig ner. Har man bara kommit ner i sittande ställning så är risken för kantring ytterst liten, bara man paddlar försiktigt. paddeln hålles genom ett grepp mellan fingrarna samt tummen och skall avståndet mellan händerna vara c:a 50 cm. Själva paddlingen lär man sig ganska fort, arbeta dock icke för mycket med överkroppen. Första gången är det nog litet "vickigt", men så småningom lär man sig att avväga kanotens rörelser och till slut blir man som om man vore ett med kanoten.